| |
|
|
Epilogen
Hon var vacker, hon var ung, hon ville allt det där
Kom och älska gör mig lugn, bara stanna här.
Det finns en känsla som består att bara hoppas aldrig få
En ändlös energi, långa timmar utan liv.
Tusen mörka dagar, var tusen djupa sår.
Adrig trodde jag att en känsla kan bestå.
För jag är här nu och aldrig vill jag gå,
ändå lämnar jag dig, jag hoppas du förstår.
Refr: För jag har aldrig kunnat se
Det var försent
Jag har öppnat alla dörrar när du fått mig le
Jag har tagit alla chanser, jag har spelat bort
Det ända som jag velat, det ända som jag fått.
Ögonen bränner i mitt blod, hjärtat bankar ingen ro, tårarna fäller sina svar.
Utan att röra vid din kind känner jag din själ
Om jag spelar med blir jag mitt hjärtas träl
Jag har fallit genom lågor, för att hitta hem, sen så korsade du min väg, ville va min vän.
Men det var tusenfaldigt värre att få ditt svar.
det hjärta som jag gav dig, som du lämnade naket kvar.
Refr:
Bridge: Nu går jag så sakna mig,
Du ska aldrig mer vakna vid mig.
Här står jag och bejakar mig.
Jag ska aldrig mer, aldrig mer
Försaka mig.
Refr:
Jag drömmer och jag tror, på en evig natt
Där jag vilar på din barm och lyssnar på ditt skratt
Och följer dina tankar din andedräkt,
Som smeker mot mitt hår med en stilla fläkt.
Men vad gör det när stormen tystnar, du var mitt hav.
Jag ville kämpa över vågor med ditt andetag.
Men med ett segel utan vind, långt ute på öppna vatten
Smeker jag din kind och tar farväl i mörka natten.
Men med ett hjärta utan kval ska lämna dig.
Inga bittra tårar kvar, jag hoppas du med mig.
För en låga i min ande, brinner aldrig ut,
Den visar mig vägen, så jag kan hitta ut.
|
|
|
|